Satt ute på gården o lekte med kameran en solig dag för några år se'n (än en gång det uppenbarligen produktiva fotoåret 2005).

Braten till son gjorde sig lustig o hoppade upp, precis när jag knäppte av mot björken.... 

Sonen kom inångandes från skolan för ett par timmar sen. Ilsken som en bålgeting. Hälsade inte. Slängde kepsen ur ryggsäcken och stampade in i sitt rum. Ville inte svara på frågor. Han bara låg o kokade på sin säng, stirrandes i taket med munnen hårt hopknipen.

Undrar vad om hänt? Inga gymnasiebetyg? Taskiga kompisar? Mobbad? Nån tjej som gjort slut? (har ingen vad jag vet). Elaka lärare?

Han vägrade ta ögonkontakt utan lyssnade än mer koncentrerat på skvalet i sin orange iPod. Det är min son det. Allt han har är orange. ÄLSKAR orange som ingen annan jag känner. Orange o brunt o grönt.

Nu har han krupit ur sängen och kastade åt mig föremålet för sin ilska. Sitt arbete i Bygg ett samhälle. Kompletteringar. Jaha. Det var inte värre än så.

Vikingar på Island. Kan inte vara det allra lättaste att hitta information om. Nu är det SO och NO-delarna som ska kompletteras. Svenskan är klar, o engelskan likaså. Det är ett arbete som sträcker sig över hela vårterminen i nian och över flera ämnen. Tjejerna har gjort detsamma men haft andra inriktningar.

De skriver om ett samhälle långt tillbaks i tiden, eller ett fantasisamhälle om hundra år eller på månen. De ska ta reda på så mycket som möjligt. Det pojken ska kompa nu är om tinget. Vilka satt i tinget? Vem fick vara med o bestämma? Hur såg miljön ut? Klimatet? Osv osv. "Hittar inget". "Men HITTA PÅ DÅ! Island är Island. Har antagligen sett likadant ut i tiotusen år!"

(ursäkta mig, du islänning som ramlat in här och vet bättre, jag har ingen aning)

E-pigans miniatyrsamhälle fanns att beskåda på Kiruna Stadshus tillsammans med en massa andra. De ville ha den i samband med utställningen av stadsflytten. Kiruna ska ju flytta. Hit eller dit. Nu lutar det hitåt igen. Och maken lutar åt att flytta till Abisko om så blir. *suck* Han vill inte bo centralt. På nåt sätt. Vi är bortskämda här. Kan ta skotern från garaget, ut på sjön om vi vill. Utanför stadsplanerat område eller vad det kallas. Innanför får man inte köra skoter alls. De testade med skoterleder men som allt annat missbrukas det av snorgärs o fyllon. La ner hela projektet igen, innan det rotts i hamn ordentligt. Annars finns det leder som går till o från mackar - framför allt längst bort i stan, från oss sett. Lite kul när ungdomarna kommer på sina högkammade skotrar, drar in till macken och fyller på direkt i tanken.

Nåja, hoppas gossen får till sitt arbete. Morsan är värdelös på att hjälpa till där. Eller snarare, sonen är inte mottaglig för mammas tips o idéer. Nu har hans ömma moder i alla fall satt ett par osedda böcker i händerna på gossebarnet. Får se om han hittar nåt matnyttigt. Vore ju SKIT om han inte får sina betyg i SO o NO....

E-pigan är skitnervös. Ska till doktorn om några minuter och hon vill inte svälja slang. Nu vet jag inte exakt vad de ska göra idag så vi får se hur berättigad hennes rädsla är. Skulle ta bara sådär en tio minuter - en kvart enligt förhands-rapporteringen från doktorn till en trött tjej igår morse, så det låter inte helt troligt att det blir nåt sån't. (slang-i-halsen alltså)

Har inte sovit så bra själv heller. Förkylningen har slagit klorna i mig och jag snorar o nyser, har ont i halsen och har grytlock i öronen. I alla fall känns det täppt.

L8er!

Så är det. Mina kottar exempelvis. Min mamma har blandat ihop namnen på oss allihop en gång eller annan. Svärmor drog hela raddan innan hon kom rätt. Delar av dem. "La-Bo-Len"... ja. Jag sätter fel namn på sonen ibland. Har bara EN son och ändå blir det fel. Har ännu inte skrivit namnen på nån av oss, eller vänner hittills (annat än bloggarvänner med egna namn). Jag har sajter på internet där det mesta är utlämnat, men här vill jag inte riktigt. Än. Skönt med en liten "anonym" vrå i ettornas o nollornas universum. De som känner mig vet vem jag är i alla fall och skulle nån kompis hitta den här bloggen tar det inte många sekunder innan de hittar MIG bakom min lilla pseudonym. Gör inget, men som sagt. Lite anonymitet är det skönt att ha :-)

Kottarna då. Mina tre huliganer. Snorgärsen. Älsklingarna. Skitungarna. De har många smeknamn. Beroende på situation. Ungarna får de nog heta tills jag dör.

Äldsta tjejen har flera "namn" vadvid hon kan kallas. Storpigan skriver jag oftast. Kan lika gärna bli Fiffiluren. Det var hennes eget namn på henne när hon var ett år. Eller Fiffi. Bara Fiffi. Eller bara Fi. luren tillkom nog senare. Så ibland heter hon sonika Luren. Köpte en bok en gång om Fiffi, tror den hette Fiffi och Birger. Handlade om en flicka och hennes fågel. Var det en kråka? Kråkan är nämligen ett annat namn storpigan har. Kattmatten. Eller bara matte. Som baby var det Mojje :-) Hon "mojjade" så mycket. Eller Mini-P. Pappa är Stor-P. Kusinen Lill-P och minsta lillskiten blev alltså Mini-P. Ingen aning om varifrån det kommer. Makens familj. Surr-P-inne kanske? 

Mellantjejen. E-Pigan. Vår blonda, eller rosahåriga, eller svarthåriga, eller rödhåriga eller....., klädtokiga mellantjej. 17-åringen. Lillpigan. Går även under namnet Råttan när andan faller på. Hennes favvomjukisdjur råkar också vara en grå råtta hon fått av sin reservmoster. Mycket älskad och sliten in till vadden på sina ställen. Råttan alltså. Inte moster :-) Lillill. Storasysters första namn på henne. Nä, det första var nog "Bääääbis!" innan hon förstod att bääääbisen tillhörde familjen och var en lillasyster. Tiltilt. Pappans namn på henne. Nån omskrivning av Lillill. 

Sen har vi Junior. Sonen. Lillskiten som inte är så liten längre. Också en E. Har vuxit om mamma och systrarna för länge sen. Stora fötter. Alltså Storfot. Går även under namnet Grodan. Lillprinsen. Grodprinsen. Skitunge. Latmasken. Lillebror. Älskade vän. Mammas gullepojke. Kul när man är 15 bast, 16e på gång.... 

Gubben heter Skitstövel. Det var åtminstone vad sonen trodde när han var två år.

Tjejerna gick på en promenad när de var små. Skulle hälsa på Pippi Långstrump. Att det är 200 mil till Villa Villekulla är inget små barn har nån koll på. Jag ammade lillebror och tjejerna gick ut på gården/området på egen hand. Bakade sockerkaka samtidigt och pratade med grannarna. Andra grannar hade byggt snökojor och tjejerna älskade att vara där. Det var hopplöst att få med dem till brevlådan vi en gång hade i andra änden av vårt område så jag var inte orolig att de skulle försvinna nånstans. Mycket ungar i området och som sagt, snökojor lite här o där. En lekpark på andra sidan garaget, mitt emot där vi bodde. Snällt område med mycket föräldrar och barn i omlopp runt gårdarna. Så även på dagtid, vilket detta var.

Jag satt hos grannen en stund men gick in o tittade till Junior som sov efter maten och hörde då telefonen ringa. Döm om min förvåning när en okänd man frågar om jag har två flickor. Ja?, svarade jag. Hur så? tänkte jag... Trodde han var nån sån där hempartyförsäljare av barnkläder eller nåt annat idiotiskt. "Jo, jag har dem här. Har ringt tidigare men fick inget svar." Hmmmm??? "Jag har skickat dem med polisbil och de är på väg hem".... Herre gud.

Stod på trappen o väntade med ett skratt när tjejerna en stund senare kom hem med den svartvita bilen och två unga poliser. Grannen tyckte jag var knäpp som skrattade. Ja, vad ska man göra? Skrika åt dem? Hjälps ju inte, när inte JAG hade stenkoll på dem. De mår ju bra, har haft en (kort) promenad och den stora turen att träffa på en riktig mysgubbe som rastade sina hundar och tog tjejerna under sina vingars beskydd. Fick efter lite lirkande namnen på mamma o pappa av de två i det fallet motsträviga flickorna och kunde ringa hem efter en titt i telefonkatalogen (tack o lov visste stora tjejen sitt efternamn o vi har samma allihop). Gubben fick alltså inget svar första gången eller andra och kände sig nödgad att ringa polisen. Tjejerna hade inte gått långt innan de träffade på farbrorn med hunden, men i alla fall lite längre än avståndet till brevlådan! De gick hemifrån, följde ett skoterspår genom området, upp på andra sidan vägen (DET är värst av allt då det är väg E10) och vidare efter skoterspåret upp till ett promenadstråk på andra sidan. Det är bara några hundra meter. Företagsamma tjejer. Storasyster var tre o lillpigan 1½....!

Efter den historien har jag varit jättenoga med att pränta in i ungarna vad de heter, vad vi heter och var vi bor. Satt med sonen vid köksbordet en dag och tränade honom.

"Vad heter pappa?"

Inget svar. Frågade igen.

Hmmm.... Funderade. Nä.

"Vad heter pappa?" 

"Pappa".

"Nej, pappa har ett namn. Vad heter han?"

Nä, tomt igen.

"Ja, men... Vad brukar mamma kalla honom?"

-

-

-

-

"SKITSTÖVEL".

En liten bild som gör mig glaaaaad! 

Kan ju inte skriva syskonkärlek då det är kusiner det handlar om!

Ett par gamla bilder:

E-pigan o kusin J. Min brors flicka. Fotat i Härjedalen (morfar/farfars barndomshem)

Junior o lillkusin A. Eller juniors kusins äldste son. "Får jag äta upp dig?"

Go'ungar!

Snart är det dax igen... Äldsta tjejen har vuxit ur sommarjobbet och lillebror tar över i sommar, men så här såg de ut förra sommaren. Mina flickor :-)

På väg hem för lunch.

... som de intar under överseende av en tiggande katt.... Får jag smaka lite macka?

Vår äldsta dotter är en liten konstnär och har alltid pysslat med nåt. En dag (för 10 år sen så pigan var 8 år) satt hon och målade och klippte och klistrade och fick ihop detta:

En liten närmare titt:

Kolla slädens medar! Och spåren efter dem och jyckarna :-)

Och andra änden:

En stolt tjädertupp :-)