... detta blir ännu ett bildlöst inlägg men som handlar om just detta - bilder. Bland annat. Som resten av livet.

Min underbara mellantjej har haft blogg på annat ställe tidigare, men tyckte den var trist o tråkig. Hon har genomlevt det som de flesta tonåringar gör, en stökig o bökig yngre tonårstid. Hon har varit sprudlande glad och befunnit sig i det djupaste av svarta hål. Detta har hon bloggat om i sin tidigare del av cyberrymden, men tagit bort sina inlägg eftersom. Lite svårt att hänga med i humörsvängningarna. Hon har skurit sig i armar och mått allmänt pissigt emellanåt. Vad gör man som mamma i det läget? När lärarna och sjuksyster ringer och frågar hur hon mår egentligen? "Hon mår bra. Inget annorlunda än hur andra tonåringar i samma ålder har det och mår". "Hon skär sig i armarna". Himmel. Panik. Nä. Faktiskt inte. "Nej, hon mår bra. Det är nåt jävla tonårsskit de håller på med. Det är FRÄNT att skära sig." Fattar inte detta. Ungen som hatade att man petade bort stickor ur fingrarna på henne när hon var liten, tar fram en säkerhetsnål och SKÄR sig?!?  Blev aldrig några hemska bestående ärr av det. Hon har det mycket bättre nu. Som sagt. En tonårsrevolt och frigörelse från de vuxnas värld, som ter sig helt obegriplig för en tjej mellan tolv o fjorton. Man kan inte prata med varann. Skulle behöva en FRIS i det läget. Föräldrars Rätt I Samhället... Vem vänder man sig till? Man vet att innerst inne har hon det bra, även om känslor sitter utanpå skinnet och kan rasera det mesta. Tog väl en sådär tre år med gap o skrik och hysteriska utbrott innan det varvade ner och hon nu är mer eller mindre tillfreds med livet och vuxenvärlden. Hon börjar vara vuxen gu'nås :-)

Vad hade detta med bilderna att göra då?

Jo, hennes nya bloggande är något hon nu har gemensamt med mamma. Vi läser varandras bloggar, kommenterar bilder till varann, läser text och håller efter varandras *bra sverige*. Känns jätteskönt, även om det är ett något artificiellt sätt att umgås. Vi sitter dock i samma rum och pratar mycket. Vi gillar datorer och att skriva både hon och jag. Och vi älskar båda bilder. Hon vill ha en ny kamera. Helst en stor systemkamera. Går Estet med inriktning Bild. Nåja, är inskriven på den linjen, men har ju knappt varit i skolan. Ekorrhjulen går baklänges när man tappar tid och ork och med det lusten att plugga.

Hon sa häromdagen att "Mamma, vet du vad. Den här bloggen är mycket roligare. Det är kul med bilder. Bloggen blir mer levande". Håller fullständigt med henne. Mammas gullevän. Och en av mina bästa vänner på det. Hon har vuxit enormt på bara några veckor. Skrivandet, det positiva skrivandet gör att man växer. Man behöver även få kräka ur sig dåliga saker också ibland, för att bli av med det och kan man vända det till något positivt sedan, går man framåt i livet.

Mamma älskar dig, Gumman!

Ett något rörigt inlägg, men det är som med livet självt. Det går upp-o-ner :-)

 

Kvasthilda

14 maj 2009 17:17

Tack för kommentaren ELisabeth. Jag väljer att inte lägga ut den här men ville låta dig veta att jag läst den.
{KRAMAR}

PS, lite mysko sådär, koden till min kommentar är "vuxt".

 

Persil,ja

15 maj 2009 06:44

Fint skrivet. Jag har ju en 13-åring och en14-åring (snart 15) och känner igen dina tankar. Skönt att veta att man kommer ut hel på andra sidan. Eller Kan...

 

Ewa

15 maj 2009 15:16

Det är lika lättande varje gång jag upptäcker att jag inte är ensam! Min dotter har precis kommit på fötter efter ett år av ångest och elände (inget skärande dock) och hon har oxå utvecklats mycket och blivit en ÄNNU härligare tjej. Kram.

http://fundringar

 

Kvasthilda

15 maj 2009 15:56

Tusen tack för era inlägg. Jag har kollat med tjejen och fick godkänt för mitt inlägg. Annars hade jag tagit bort det. Bara kände att jag var tvungen att skriva om det. Tonårsdepressioner är inte att leka med. Det finns mer i bagaget, men allt behöver inte komma ut på en gång, om alls. Kan lätt bli deprimerande i stället, trots den positiva upplösningen så att säga.
Vår mellantjej har alltid varit upp-o-ner. Världens goaste och världens envisaste och jobbigaste. Nu är hon mestadels supergo. Man måste ju få ha sina dåliga dagar, även om det tär på familjeförhållandena.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Tema nr 127 I rött 144/365   Mycket är rött i London. Brevlådor. Vissa byggnader. Men framför allt bussar. Fast de finns ju i alla möjliga färger om man nu ska vara sån. Två generationers turist-/linjebussar.      Temalista   ~...

  Tema nr 323 Uppåt vi ska 143/365   -.     Temalista   ~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~ 365 Foton 2025  Jag kan inte kommentera hos blogspot om inte Namn/Adress är aktiverat. ...

  Tema nr 236 På linjen 142/365   Det är lite svårt att se vad det står i fronten på tåget, men det står District Line. Tåget går till Tower Hill.      Temalista   ~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~ 365 Foton 2025  Jag kan inte...

  Eget tema nr 17 Trearmad 141/365   Apropå vackra gatlyktor. En av de många trearmade gatlyktorna på Westminster Bridge. Likt broarna i andra städer, hade folk satt en massa hänglås kring de här. Just denna lykta verkar förskonad från just d...

  Eget tema nr 16 Gatlykta 140/365   Den här moderniserade gatlyktan fastnade i mitt blickfång mer än en gång under våra promenader. Kan tänka mig att det varit en gaslykta en gång i tiden - har iofs ingen aning om hur den drivs idag. Tycker ...