Har en liten ängel jag vill visa upp :-) Ännu en änglanalle. Fast en köpesnalle den här gången. Man är inte så stor på denna jorden!

Börjar jobba om en timme och jag ska hinna käka innan. Har slängt in några kycklingben i ugnen. Nu ringer mat-o-sov-klockan. Eeehhh. Nä, äggklockan. Riset kanske är färdigt. Måste fixa nån typ av sås, annars blir sonen sur. Han vill gärna ha nån god sås till maten. Speciellt till ris. Man kan ju klara sig med soya, men han vill ha en gräddsås av nåt slag. Oftast gör jag den själv, endera på geggan som blir i grytorna, eller av en buljongtärning - OCH resterna ur grytorna :-) Beror lite på hur man lagat till det.

Hoppsan. Glömde sänka värmen på plattan. TUR att jag ställde grytan på sidan, annars hade riset varit helt oätligt.... *puh*

Under min lilla promenad precis runt huset där vi har vår överliggning i Narvik (Fagernäs om man ska vara petig) tog jag dessa bilder. Jag fotograferar ofta abstrakta vyer med små detaljer, lika gärna som stora svulstiga vyer av fjälltoppar och vatten.

Gillar kontrasterna i bergväggen. Ljust och mörker. De raka kanterna. Skiffer har ju den förmågan att det delar sig i skivor.

Lite kul att se hur berget har delat sig. Man ser ju borrhålen för sprängsalvorna och sedan hur det har fallit isär efter ett annat mönster.

En annan vinkel av vinklarna :-)

Smältvatten letar sig ner längs med sprickor i väggen.

Jag hade som sagt var, inte kameran med mig på gårdagens/nattens tur till o från Narvik, men jag tog en bild i morse nån timme efter hemkomsten. Hade lite för kort om tid på mig så jag missade det underbara ljuset som jag såg när jag tittade ut på gården. Solen hann precis krypa ner bakom Loussavaara. Man kan ana strålarna på vänstra (norra) kanten av berget, mellan två björkar, preciiis där bergskanten sluttar ut (i största "öppningen"). Dock är det svårt att se på den här lilla bilden! Lika svårt med motljuset...

Vände kameran åt andra hållet, mot Kirunavaara och gruvberget för att visa hur ljust o fint det var.

Fotograferat 04.40 i morse.

Det här är en skål i pressglas som användes som dopskål den dagen maken döptes för över fyrtio år sen. Svärmor höll dopet hemma i huset. Idag tjänstgör den mestadels som fruktskål till jul. Tycker den är jättecharmig! Allt behöver inte vara finaste kristall för att vara vackert.  

Vad kan ett gammalt fönster berätta? Massor, om man bara låter det :-)

... detta blir ännu ett bildlöst inlägg men som handlar om just detta - bilder. Bland annat. Som resten av livet.

Min underbara mellantjej har haft blogg på annat ställe tidigare, men tyckte den var trist o tråkig. Hon har genomlevt det som de flesta tonåringar gör, en stökig o bökig yngre tonårstid. Hon har varit sprudlande glad och befunnit sig i det djupaste av svarta hål. Detta har hon bloggat om i sin tidigare del av cyberrymden, men tagit bort sina inlägg eftersom. Lite svårt att hänga med i humörsvängningarna. Hon har skurit sig i armar och mått allmänt pissigt emellanåt. Vad gör man som mamma i det läget? När lärarna och sjuksyster ringer och frågar hur hon mår egentligen? "Hon mår bra. Inget annorlunda än hur andra tonåringar i samma ålder har det och mår". "Hon skär sig i armarna". Himmel. Panik. Nä. Faktiskt inte. "Nej, hon mår bra. Det är nåt jävla tonårsskit de håller på med. Det är FRÄNT att skära sig." Fattar inte detta. Ungen som hatade att man petade bort stickor ur fingrarna på henne när hon var liten, tar fram en säkerhetsnål och SKÄR sig?!?  Blev aldrig några hemska bestående ärr av det. Hon har det mycket bättre nu. Som sagt. En tonårsrevolt och frigörelse från de vuxnas värld, som ter sig helt obegriplig för en tjej mellan tolv o fjorton. Man kan inte prata med varann. Skulle behöva en FRIS i det läget. Föräldrars Rätt I Samhället... Vem vänder man sig till? Man vet att innerst inne har hon det bra, även om känslor sitter utanpå skinnet och kan rasera det mesta. Tog väl en sådär tre år med gap o skrik och hysteriska utbrott innan det varvade ner och hon nu är mer eller mindre tillfreds med livet och vuxenvärlden. Hon börjar vara vuxen gu'nås :-)

Vad hade detta med bilderna att göra då?

Jo, hennes nya bloggande är något hon nu har gemensamt med mamma. Vi läser varandras bloggar, kommenterar bilder till varann, läser text och håller efter varandras *bra sverige*. Känns jätteskönt, även om det är ett något artificiellt sätt att umgås. Vi sitter dock i samma rum och pratar mycket. Vi gillar datorer och att skriva både hon och jag. Och vi älskar båda bilder. Hon vill ha en ny kamera. Helst en stor systemkamera. Går Estet med inriktning Bild. Nåja, är inskriven på den linjen, men har ju knappt varit i skolan. Ekorrhjulen går baklänges när man tappar tid och ork och med det lusten att plugga.

Hon sa häromdagen att "Mamma, vet du vad. Den här bloggen är mycket roligare. Det är kul med bilder. Bloggen blir mer levande". Håller fullständigt med henne. Mammas gullevän. Och en av mina bästa vänner på det. Hon har vuxit enormt på bara några veckor. Skrivandet, det positiva skrivandet gör att man växer. Man behöver även få kräka ur sig dåliga saker också ibland, för att bli av med det och kan man vända det till något positivt sedan, går man framåt i livet.

Mamma älskar dig, Gumman!

Ett något rörigt inlägg, men det är som med livet självt. Det går upp-o-ner :-)

... är nåt väldigt abstrakt. En överklok och helt galen fd jobbarkompis till mig, tillika rymdfysiker brukar säga att tiden är definitivt inte konstant. Om man är trött och vill sova går klockan ofantligt fort - på morgonen vill säga. Du blinkar till medan klockan snoozar åsså har det gått tio minuter till. Om du ska hinna med bussen kan man ge sig attan på att klockan rusar iväg som en oljad blixt. Om du har en jätteviktig tid att passa finns det aldrig nog med tid att hinna dit utan att halvt stressa ihjäl sig.

Om du däremot väntar på att ett urbota tråkigt möte ska ta slut...? Ja DÅ står tiden minsann alldeles still. Eller om du sitter jättesjuk i väntrummet på en distrikts-vårdsmottagning. Eller i väntrummet hos tandläkaren. Hur är det med tiden då? Frusit fast. Universum står still. Du knackar på klockglaset o kollar. Funkar den? Håller den mot örat o lyssnar. Tickar den? (för den som nu har en hederlig gammal klocka med sekundvisare som rör sig med en-sekund-steg i taget). Varför är det så? Tiden är inte konstant.

Idag har klockan rusat iväg också. Har ätit min frunch, stökat i köket och torkat av sonens utsprayade norskdricka. Fattar inte hur det lyckades komma dricka ÖVERALLT i köket?!? Vad man än lyfter på runt köksbänken, finns det små röda fläckar som gömt sig för trasan. Får nog torka Brus i eviga tider! Dansade han med den uppenbarligen övertyckta flaskan? Man bara hotade flaskan att ta av korken så SWOOOIIISSHH.... for det dricka överallt. Eller?

Jaja, ska dela med mig lite bilder. Tog inte kameran med mig inatt. Var lite synd. Natten var MAGISK! Midnattssolljuset var fantastiskt över fjordarna mot Narvik. Finns ett par ställen man passerar som är heeeelt fantastiska. Om man råka blinka vid fel tillfälle missar man det! Så mycket stenrösen och bergsbumlingar och träd som far förbi fönstren. För att inte tala om alla tunnlar o gallerier! Det gäller att vara snabb och ha en snabb kamera! Vilket jag inte har. Tid igen!

Såg nån liten jaktpippi också, men dem är jag mindre bra på. Vi har örnar och vråkar vet jag, men det här var en mindre modell. Och ingen ilsken björktrast som vi har runt huset. En sväng till. Får se till att kameran är laddad med fullt batteri och tomt flashkort. Och hoppas på att vädergudarna är med oss! Det är så ljust och fint när himlen inte är absolut gröttjock av gråa regn-o-ruskmoln.