Vilken morgon. Vilken dag. Kom till jobbet som vanligt. Tog ut mina order o kollade var tåget fanns. "Det är inte klart än. Ska bromsas. Blir till avgångstid." OK.
Gick mot ctc till dess o mötte en av våra fd Op som nämnde att mitt tåg var inställt. Eller iaf förbjudet att rulla. OK..? En påkörningsolycka hade skett och polisen sökte av spårområdet hela vägen till min destination. Men fy. Usch o tvi.
Sent omsider blev mitt tåg officiellt inställt. Stannade o surrade en stund o det gjorde sen att jag träffade föraren av olyckståget som inte hade haft en aning om olyckan förrän mobilen ringde med polisen i andra änden. Nu var föraren OK men blev förstås skärrad när samtalet kom.
Åkte hem en sväng o inväntade nya order. Blev pass för att hämta mitt tåg.
Polishelikoptern dök upp när jag var på väg hem o polisbilar överallt. Blev ett stort pådrag. Fast kopetern kanske söker den där försvunna 30-åringen, som enligt hörsägen gärna får vara borta.... Skönt att Maken har semester och jobbar på annan ort, då hans kollegor förmodligen också blev utkallade. En sak att bli utringd på renjakt, även om det också är äckligt för en kräsmagad. En helt annan dimension att söka eventuella mänskliga kroppsdelar. Missing People o så. Huff.
O det är otroligt vad fort makadam sväljer det som hänt. En påkörd älg, eller annat stort fyrfota djur kan visa spår i dagar, men en tvåfoting städas fort bort.
Personen i fråga är på Universitetssjukhuset i Umeå för omvårdnad, av de kroppsdelar han har i behåll.
Maken brukade alltid hota ungarna i kvarteret med: "Lek inte vid spåret. Era föräldrar får hem er i en skokartong".
Kan vara nog så sant. Inte just där denna olycka skedde, då hastigheten är väldigt låg, men skadorna är enorma ändå.
Fy fan. Skönt att få krama om kollegan i alla fall o se att humöret är OK. Fördelen med att inte se själva olyckan.
Undrar vad det var för stackare som såg honom ligga i spåren o ringde polisen? Fy.

Bara skit att kandidater (i allmänhet, har ingen aning om denna person tillhörde den kategorin) inte tänker på att det alltid sitter en person längst fram i tåget. En människa. O det trauma de utsätts för. Häruppe är vi förskonade (peppar peppar) även om det varit en del de senaste åren. Men en per år under ett fåtal år, är nada i jämfört med hur det ser ut på andra banor runt landet - och världen. Där är det inte fråga om det händer nåt, utan när. O alltid med en människa i lokhytten som på ett eller annat sätt ska bevittna dessa hemskheter. 

Tema nr 7 Andhämtningspaus

213/365

Som alla andra killar o gubbar i klädaffärer...

Temalista 

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

365 Foton 2019

Jag kan inte kommentera hos blogspot om inte Namn/Adress är aktiverat.