Nej, jag ska inte ha barnbarn. Än. Kom bara att tänka på ett inlägg när jag läste i en annan blogg om Ingers alla barnbarn. Mina föräldrar har ju inte haft den ynnesten (eller förbannelsen beroende lite på hur man ser på saken) att bo nära sina barnbarn. Inte heller våra respektive svärföräldrar. Vi är sex syskon i min familj. Två kullar sas om tre barn. Mina föräldrar har flyttat en del, genom pappas jobb på järnvägen och syskonen är födda lite här och där. Nu har ju inte detta med min lilla historia här att göra, så vi skippar den delen :-) Ska bara säga att de flyttade till Falun till sist och har sen blivit kvar där. De är härjedalingar båda två och bådas föräldrar bodde kvar i Härjedalen tills de gick bort.

Äldsta brorsan flyttade till Västerås och skaffade fru och barn. Hmmm... Undrar om äldsta barnet hann komma medan de bodde i Västerås? För lång tid har passerat och jag var barn själv... Annars blev det Uppsala. Andra o yngsta flickan är född i Uppsala och jag såg henne bara ett knappt dygn gammal för jag var i Uppsala just då och tävlade i Slottet Runt. En stafettävling. Barnens mormor bodde i Helsingborg. Morfar gick bort när äldsta flickan var liten.

Tredje brodern är Falun trogen. Har dock inga barn. Egna barn. Han har en styvson, också boendes i Falun. Inget konstigt där :-) Fast han har varit noga med att framhålla att det är "hans" son och inte bara "hennes" och folk har inte kunnat få ihop matematiken med åldern riktigt. Han är några år yngre än sin sambo. Urgulliga allihop :-)

Fjärde barnet. Ja, det är jag det. Maken är norrbottning och vi flyttade upp efter att han provat på att bo i Dalarna. Funkade inte riktigt. Du kan ta en norrbottning från Norrbotten men aldrig ta bort Norrbotten ur densamme. Nu blev det ju inte hem hem för honom, då detta är i Piteå. En bror till maken bodde i Kiruna och vi hamnade till o med i samma lilla område som honom. Maken bodde hos honom i en dryg månad och resten av oss (äldsta dottern, stormagen o jag) en dryg vecka innan vi fick vår lägenhet och vårt flyttlass kom ikapp oss. Så farmor bodde i Piteå, 40 mil bort. Farfar gick bort precis samma vecka som maken o jag träffades så jag hann aldrig möta honom. Han älskade barn och farmor sa många gånger att det var synd att han inte fick träffa sina yngsta barnbarn.

Hoppade över andre brodern.... Han bor i Stockholm. Har flyttat runt en hel del. Har bott i Småland och delat hus med en kusin. Sen träffade han sin blivande fru. Hon kommer från Jönköping. De har två pojkar, båda yngre än våra tre. Inte så nära till vare sig farmor eller mormor.

Sötaste Syster Yster, som är yngst har inga egna barn. Två styvbarn. Alla bor i Falun...

Hoppade även över lillebror. Han kommer här. Femte barnet i vår familj träffade en tjej med två barn. Alla bor i Falun. De har sedan fått två barn till och DESSA två ungar har farmor på gångavstånd och mormor ett par mil bort, i en by utanför grannsta'n. De är de enda av oss som haft tillgång till far-o morföräldrar om de tänkt hitta på nåt en kväll. Gå på bio eller ha en tête-a-tête med kärestan på tu man hand, utan barn. Har inte varit några som helst problem att ordna barnvakt. Äntligen har mamma och pappa fått någon att rå om en stund ibland. Pappa hämtar ofta barnen på dagis när deras mor jobbar sent. Brorsan har tidiga morgnar så ibland går de om varann och hinner knappt träffas, han o sambon.

Innan vi flyttade till landets nordligaste kommun var jag den som bodde närmast mor och far och de var jättelyckliga över deras första närmare kontakt med ett barnbarn. Pappa kom ofta och hälsade på oss på kvällar och helger. En lagom promenad för en kopp kaffe på kvällskvisten. De blev inte sådär jätteglada över nyheten att vi skulle bli norrbottningar strax innan andra barnet skulle komma till världen. "Jaha, sa pappa. Nu får man se ungarna sådär varannan decimeter".

De har inte haft det så lätt. Vi har skickat många foton till alla mor- o farföräldrar så det finns många ramar och album hos dem alla :-)

Barnbarn är livets efterrätt säger många. Bara synd att det blir så långt mellan gångerna!

... detta blir ännu ett bildlöst inlägg men som handlar om just detta - bilder. Bland annat. Som resten av livet.

Min underbara mellantjej har haft blogg på annat ställe tidigare, men tyckte den var trist o tråkig. Hon har genomlevt det som de flesta tonåringar gör, en stökig o bökig yngre tonårstid. Hon har varit sprudlande glad och befunnit sig i det djupaste av svarta hål. Detta har hon bloggat om i sin tidigare del av cyberrymden, men tagit bort sina inlägg eftersom. Lite svårt att hänga med i humörsvängningarna. Hon har skurit sig i armar och mått allmänt pissigt emellanåt. Vad gör man som mamma i det läget? När lärarna och sjuksyster ringer och frågar hur hon mår egentligen? "Hon mår bra. Inget annorlunda än hur andra tonåringar i samma ålder har det och mår". "Hon skär sig i armarna". Himmel. Panik. Nä. Faktiskt inte. "Nej, hon mår bra. Det är nåt jävla tonårsskit de håller på med. Det är FRÄNT att skära sig." Fattar inte detta. Ungen som hatade att man petade bort stickor ur fingrarna på henne när hon var liten, tar fram en säkerhetsnål och SKÄR sig?!?  Blev aldrig några hemska bestående ärr av det. Hon har det mycket bättre nu. Som sagt. En tonårsrevolt och frigörelse från de vuxnas värld, som ter sig helt obegriplig för en tjej mellan tolv o fjorton. Man kan inte prata med varann. Skulle behöva en FRIS i det läget. Föräldrars Rätt I Samhället... Vem vänder man sig till? Man vet att innerst inne har hon det bra, även om känslor sitter utanpå skinnet och kan rasera det mesta. Tog väl en sådär tre år med gap o skrik och hysteriska utbrott innan det varvade ner och hon nu är mer eller mindre tillfreds med livet och vuxenvärlden. Hon börjar vara vuxen gu'nås :-)

Vad hade detta med bilderna att göra då?

Jo, hennes nya bloggande är något hon nu har gemensamt med mamma. Vi läser varandras bloggar, kommenterar bilder till varann, läser text och håller efter varandras *bra sverige*. Känns jätteskönt, även om det är ett något artificiellt sätt att umgås. Vi sitter dock i samma rum och pratar mycket. Vi gillar datorer och att skriva både hon och jag. Och vi älskar båda bilder. Hon vill ha en ny kamera. Helst en stor systemkamera. Går Estet med inriktning Bild. Nåja, är inskriven på den linjen, men har ju knappt varit i skolan. Ekorrhjulen går baklänges när man tappar tid och ork och med det lusten att plugga.

Hon sa häromdagen att "Mamma, vet du vad. Den här bloggen är mycket roligare. Det är kul med bilder. Bloggen blir mer levande". Håller fullständigt med henne. Mammas gullevän. Och en av mina bästa vänner på det. Hon har vuxit enormt på bara några veckor. Skrivandet, det positiva skrivandet gör att man växer. Man behöver även få kräka ur sig dåliga saker också ibland, för att bli av med det och kan man vända det till något positivt sedan, går man framåt i livet.

Mamma älskar dig, Gumman!

Ett något rörigt inlägg, men det är som med livet självt. Det går upp-o-ner :-)

... är döööjobbigt! Man har nog så jobbigt att se nuförtiden... sen måste man se till att hålla brillorna rena så man ser genom glasen också! Just nu är det fettfläckar på dem så jag tror jag har starr. Eller nåt i ögat. Åsså sitter det ju bara på glasen. Är alldeles för lat för att göra ren dem just nu. Behöver en kopp kaffe till snart så jag kanske tar fram diskmedlet o gör rent dem....

Maken har haft glasögon i stort sett hela sitt liv. Han har alltid varit jättenoga med hur glasögonen behandlas. Två par inköpta från HongKong (Zenni Optical) är de senaste han har. Blev döförälskad i ett par lätta svart/röda metallbågar och köpte ett par till likadana. Det var bara att han glömde att köpa repfritt glas första gången så dem har han faktiskt lyckats få repor på! Trots att han är jättenoga med var han lägger dem osv. Andra paret fick dock det lilla extra skyddet. Han är väldigt närsynt och klarar sig inte utan dem så det vill till att man vet hur de ska tas om hand. Jag försöker, men mina blir mest skitiga. Man sätter dem i håret, eller petar till dem med lokhandskarna eller nåt så de är sällan rena o fina. Jag behöver verkligen köpa på mig några extra par! När de kostar runt 12 dollar gör det ju inget om de BLIR repiga, men när inga backuper finns att ta över om olyckan är framme.... ja då blir det svårt om frun i huset ska läsa nåt. En turlista eller säkerhetsorder till exempel.

Klämde dem när jag var på bangården och fick lite panik. Tur nog var det bara ett av glasen som for ur bågen så det var bara att peta tillbaks det igen. Kunde ju ha gått värre! Farliga saker att luta sig mot järnvägsvagnar på det viset.

Snor o snörvel. Det blir inte bättre heller. Förkylningen. Man orkar knappt andas! Konstant täppt i näsan. Svärmor sa ofta att hon undrade hur näsan fungerade. "Som en separator" var ett stående uttryck i förkylningstider. Alstrar snor. Och man kan inte snyta sig i papper för då blir man sårig! Använda gammeldags servetter är snor-(HA)äckligt... Skulle ha ett ton liggandes. Sy av gamla lakan eller nåt. Åtminstone är det snällare mot en stackars förkyld och överkänslig näsa. Hård åtgång på Idominsalvan. Inte så mycket för smörjandet av näsvingarna (antiuttorkning), utan kanske mer för att när man snyter en idominsmord näsa tar man av salvan i stället för huden på näsan!

Pigan såg bra ut i magen. Inga sår. Läkaren (en riktig snygging och supertrevlig) frågade om hon inte kunde ställa upp som "uppvisningsobjekt", dvs han tyckte att hon var superduktig i att svälja slangen och sedan tog det lugnt och andades som hon skulle. Jag såg på henne att hon inte var riktigt överens med behandlingen, men hon fick lite bedövningsspray i halsen först i alla fall. Hulk o hulk. isch o usch. Rap. Läkaren blåste upp magen med luft för att se bättre och det ska ju ut igen. Tjejerna runt om (tanterna, ingen var under 60 tror jag) - assistenterna / sköterskorna var jättegulliga. En av dem stod o höll pigan och hennes händer ifall hon skulle få panik och rycka ur slangen igen. Den fick dock sitta ifred och sköterskan klappade mer tröstande i stället. Duktig tjej! Lite hostande var det, men det sa läkaren berodde mest på att slemhinnorna blir irriterade. Automatisk reaktion. Kändes väl inte desto mer med bedövningen antar jag.

Fick inte äta sen på flera timmar. Då man är bedövad kan maten hamna i fel strupe. Inte bra.

Läkaren sa också att blodbristen kan bero på glutenallergi... Hoppsan. Inte bra för en unge som lever på nudlar, pasta, klimp, plättar o mackor. Mestadels, och vid snabbmättning av hunger.... Får vi väl hoppas att det inte är då! Mycket mjölmat blir det!

For sen o handlade med svågern och han tiggde lite lunch innan han skulle iväg o jobba med en kompis stuga. Fixade lite omelett åt oss alla. Med falukorv. Med eller utan paprika/tomater/champinjoner/broccoli... Alla har sin favorit. Nödproviant. Snabbt o smidigt!

"Vad kallas den här omeletten? Är den fransk?"

"Tja.... det ÄR ju grädde i den...."

Annars är det bara en vanlig Kajsa Warg-panna! Det som finns. När maken är superhungrig och blodsockernivån ligger i nivå med fotknölarna, då är det bra att sno ihop en omelett. Går fort och han uppskattar den oftast.

Just nu är han i Piteå för att förbereda ett stugbygge. Har fått lov att sätta upp en stuga hos en av älgjaktslagsgubbsen. Två bröder som har ett par skogstomter utanför Pite med extra plats för en liten stuga åt enonittioen. Stugan blir alltså inte SÅ liten. Måste ju rymma makens långa kropp och fyrtiofyror. Och kanske svågerns fyrtioåttor eller vad han nu har. Samma längd. Ungefär. Lite större kroppshydda bara... Maken skulle komma hem i morgon, men han ringde just o sa att helgens planerade sista-minuten-före-sommaren-fiskeresa / kombinerade-övervakningstripp han alltid företar sig med en jobbarkompis i maj, blir inställd. Vill göra färdigt så mycket han hinner på stugan i stället. Är väl smart. Det är trots allt fyrtio mil dit.

Nej, ska ta en kopp kaffe o en stor balja vattten tror jag. Är lite snurrig i huvudet själv. Lågt blodvärde? Njaeeee. Hoppas det "bara" är syrebrist för att man inte kan andas som man ska!

... en morgondag. Nu ska jag krypa till sängs så kommer den fortare! Väckarklockan ställs på tidig otta för att hinna med en buss kvart-i-sju....

Det här är en väckarklocka värdig en datanörd.

Dock är det en liten iMAC-kopia (en annan är inbiten PC-användare) med amerikansk tidsangivelse och jag lär mig aldrig det där med AM o PM och tolvtimmarstid. Vill ha min tjugofyratimmarstid. Ställer väckaren i en av mina mobiler i stället.

Natti Natt!

Jag vill ha!! Barnen äter upp min choklad när jag jobbar. Otacksamma snorungar. Låt bli mammas choklad. Den är mig helig. *snyft*

...har jag av att jag snart drabbas av en storförkylning, Nacken börjar vara ond, sådär besvärligt småont du får när körtlar sväller och halsen börjar vara harklig och lika småond. Fryser, har lindat in mig i en fleecefilt här. Nyss ätit en tallrik fil, sådär lite latmanskost när ungarna är sjuka o gubben borta och nu fryser jag än mer. Kall filmjölk är inte världens bästa kanske. Får väl koka en kopp choklad eller nåt.

Minns mammas choklad. Har nåt gammalt foto på mig där jag sitter vid köksbordet och ser jätteledsen och trött ut. Väntar endera på en kopp choklad eller en tallrik havregryn o mjölk. Mamma kokade egen choklad, på kakao och socker. Inget halvfabrikat o sliskigt som o'Boy utan riktig choklad. Ibland var det gott att bara sitta o blanda chokladröran och äta med sked. Hon kokade ofta på vatten och tillsatte mjölk när allt kokat upp. Mamma fick ofta vända på kronorna när vi var små. Mycket fattigmansmenyer, med löksoppa och annat.

Minns en annan gång, när pappa för ovanligheten skull gjorde chokladen åt oss barn. Mamma var borta, annars hade hon gjort det. Nu kokade pappa kakaon efter konstens alla regler. Jag tyckte det luktade lite konstigt. När kakaon var klar och vi fick den i kopp, fick jag också rätt i att det luktade underligt. Smakade konstigt också. Pappa hade hittat en glasskål med brunt pulver i som han hällde ner i kakaoburken.

Utan att ta reda på vad det var.

Visade sig vara KANEL! En liten skvätt kanel i chokladen är säkert inte fel, men att koka densamma på största delen kanel... Detta funkar inte.

Idag köper jag halvfabrikat. Oftast nån billig variant av chokladpulver. Det är samma skrot o korn alltihop. Lite mer eller mindre socker eller vanillintillsättning bara. Väldigt hälsosamt. Ibland kokar jag riktig kakao till ungarna och de föredrar det i matsäcken till utflykter framför chokladdryckssmetet. Fast jag kokar min choklad på mjölk. Inget vattenblask här inte.

Attans. Läste ett inlägg hos en cyberkompis och kom ihåg att jag har USELT minne. Tänk att man kommer ihåg vissa saker ändå. ;p Bara inte rätt saker!

Fick en tid hos mammografibussen som inte passade. Höll alldeles på att missa att avboka den innan tiden var inne. För mig var tiden inte inne, utan helt fel ute. Jobbade och när vi får en tur kan man inte gå på mammografi! Hur jäkla viktigt det än är. Men sen att boka om och få en ny tid som passar mig mer.... Jadu. Det verkar totalt omöjligt. Ungefär som allt annat man tänkt företa sig här i livet. Tiden bara rinner iväg och man hinner knappt med!

Snart har alla ungarna lämnat grundskolan. För sjutton puckar (enda pucken jag accepterar efter hockeyvmdravlet, såvida det inte är en lakritspuck... saltlakrits o gräddvaniljglass.... mmmmm ... hoppsan, tappade tråden lite där ;) Sjutton puckar ja. Var ju nyss äldsta flickan började skolan. Är ju "bara" sådär en tolv år sen. Jag behöver inte ens presentera mig hos Taxi Kiruna. Ringer o säger, "jag ska avboka min son". "Jaha", svarar då Biggan eller vem som nu jobbar, "jag avbokar E. Bara idag?" Ja tack. Annars kommer ett brev med posten från Kommunen där "hon" (en madam Koivisto) surt konstaterar att nu har vi minsann inte avbokat taxi under flera dagar igen och det kostar si o det kostar så... Tog upp det med taxitjejerna en gång o vem som nu jobbade den gången sa "Du behöver då inte fundera på det. Du är den som ringer o avbokar mest o bäst". Typ. Just det ja. Mina barn har skoltaxi. Buss till skolan, men taxi hem för det finns inga bussar som passerar där vi bor under dagen/eftermiddagen. Kommunen har varit på väg att ta bort taxin många gånger. Vi bor nämligen lite för nära skolan, avståndsmässigt för att ha rätt till skolskjuts. Men då hör till saken att det inte finns nån gång- o cykelväg till skolan och svenska skolbarn har laglig rätt till säker skolväg. Vilket också har lett mig till att ringa o fråga fru Koivisto "när barn slutar vara barn i Kiruna".

"ja vaddå? Vad menar du?"

"Du tänkter ta bort deras enda sätt att ta sig helskinnade till och från skolan."

Slutade med att vi fick behålla skolskjutsen under hela grundskoletiden.

Hur som haver har jag ringt o avbokat taxiresor till o från i tolv år. Nästan. Nio i alla fall. De gånger jag har missat beror på x antal omständigheter. Har inte hört meddelandeblippet på mobilen när sonen skickat ett sms "Avboka min taxi". Jag kanske har jobbat och DEFINITIVT inte hört den. Kanske har haft taskig mottagning. Mobben nerstoppad i en väska eller jackficka i ett bullrigt lok främjar inte hörandet av eventuella signaler den kallar med, för att få uppmärksamhet. En gör så gött en kan! Bara synd att griniga kommunkärringar inte fattar det. Jaja.

Apropå signaler. Kanske man ska krypa i säng så man fixar provet i morgon. Tågfärd och Spärrfärd med signaler o bromsar o annat som hör till.

Börjar känna mig lite mosig. Natti Natt!

Jag har ett pågående projekt men behöver köpa en till hårddisk, innan jag fort-sätter! Har lånat en stor hög gamla foton av mamma som jag tänkt skanna in och lägga på DVD till mina syskon och mig själv. Önskar att man kunnat intervjua mormor om vem personerna på fotona är. Mamma vet inte alltid och bilderna är ibland otydliga så det kan vara svårt att se ansiktet och därmed identifiera denne. Min mormor är tyvärr borta sedan många år och mamma (och pappa) är över 75 idag så man vet inte hur länge man får ha dem kvar. Mormor hann fylla 90 så än finns det nog kvar några år.

Har börjat skanna in dessa foton (och en del ligger redan på CD/DVD) men det är mycket jobb kvar än! Känner att jag vill ha den där hårddisken innan jag fortsätter för att bättre kunna strukturera upp fotona och få alla på samma ställe.

Mamma o hennes tvillingsyster, runt 1940 --->

(fotona har blivit plockade ur o i fotoalbum genom åren)

Det finns massor med gamla foton från mammas sida. Mycket färre på pappas sida. Och han har än mindre koll på sin släkt, än mamma. Jag vet att farfarsfar var gift två gånger. Första frun dog i barnsäng. Pappa vet inte med säkerhet vem av farfars syskon som är helsyskon med honom (barn till andra hustrun). Farfar föddes 1888, så det är ju ett tag sen!

Släktträff, mammas syskon. Mina äldre syskon o kusiner. Morfar o hästen.

Byn mor kommer ifrån, har i allmänhet haft mycket fotografier. De gjorde ett par DVDer förra året i samband med ett jubileum (av byns Gammelgård tror jag) och samlade ihop foton och filmer från byns nuvarande och före detta invånare och släktingar. Himla kul!!

Mammas o Pappas brudfoto, 1954

(lite lekt med, har skapat passepartout o ram)

Apropå min mormor. Jag måste ju ta körkort så fort jag bara kan. Min mommo var 60 när hon tog sitt! Jag har några år kvar dit ;-)