Problemet är att den ambulans som finns är i Övre soppero påväg till Mertajärvi och behöver den personen transporteras till Gällivare tar det flera timmar innan den blir ledig och kan hämta vår 2 åring.

Vi får besked om att en ambulans från Finska Muonio nått personen i Mertajärvi och den svenska ambulansen kan fortsätta till oss.
Vid den tiden är jag övertygad om att vi på julaftonen kommer förlora ett av våra barn. Den känslan önskar jag ingen.
Mycket kompetenta privatpersoner kring vår son gör det som de förmår och kramperna avtar. Han somnar av utmattningen och efter en tid kommer ambulansen. Ambulamspersonalen bekräftar att de kör den enda ambulansen för helgen. Ambulanshelikoptern hade inte kunnat starta på grund av rådande väderlek. Så hur var väderleken? Såsom väderleken är mesta tiden i Lappland under vinterhalvåret. Inte speciellt dimmigt eller blåsigt. En vinterdag.

Då ambulansen är 20 mil från Kiruna i denna stund får vi hoppas att ingen i Riksgränsen förolyckas. Vem av oss är beredda att jobba under dessa arbetsförhållanden? Att prioritera vems liv som har minst chans att klara sig utan assistans i ambulans. Oron för att ha prioriterat fel och att någon mister sin son, sin syster eller sin mamma. Att dagligen oroas över om liv kommer att gå att rädda efter lång väntan på ambulans för ännu två timmars väntan till närmsta sjukhus.

Vår son mår bra nu och vi sätter oss i bilen mot Luleå och andas ut för vi närmar oss en akutsjukvård som finns några minuter bort.
Men min fråga till er Kirunabor och övriga glesbygdsbor är, när andas ni ut?

/Lovisa, orolig för släkten i Kiruna kommun

Va??? Helt jävla vansinnigt.