Sitter o lyssnar på Skavlan och hans intervju med Annika Strandhäll och hennes liv efter makens självmord i fjol. Hon pratar om män och deras psykiska hälsa. Hon säger att om man ser till psykisk ohälsa, är det flest kvinnor som går till en läkare/psykiater (eller vilken titel de har, terapeut) och flest män som tar livet av sig. Helt vansinnigt. Machomän. Gå till en läkare. Prata med någon. Ibland behöver man hjälp utifrån. Ofta behöver man hjälp utifrån. Sjukdomar ingår i allmänhälsan. Vanliga lasarettsbesök för brutna ben och irriterade halsar och ögon. Hosta och magknip. Har du ont i själen? Nopes. Ont i tänderna? Nopes. Det ena är tabubelagt, det andra absolut inte subventionerat av statliga medel. Till en viss gräns kanske, men den ligger så lågt att det är skrattretande. Även en tandlös kan skratta. En människa med ont i själen kan inte skratta. Man behöver hjälp. Jag har alltid haft någon att prata med, nånstans. Är det inte barnen, är det SysterYster eller en fd arbetskamrat. Alltid finns det någon att vända sig till om jag inte mår bra. Barnen ringer oftast till mig om det är nåt. O det är väl vad en mamma är och gör? Att alltid finnas där för sina barn? Vet inte vad jag skulle tänka om de INTE ringde till mig om det är något speciellt. Tillome äldsta avkomman ringer mig, fast hon valde att köpa ett hus långt från sin mor. Men är hon ledsen eller superglad ringer hon mig. För det senare kanske mer sin far, men när Neo inte hade ätit på veckor fick jag ett gråtfyllt samtal "Mamma, Vet du vad? Neo äter". Så jävla fantastiskt. Hon ringde när han mådde dåligt och inte åt också. Neo är hennes bebis. Vet inte vad som sker den dagen han inte finns längre. Räcker de andra två katterna att fylla tomrummet eller blir det härdsmälta av sorg? Tittar på vår katt ibland och funderar. Vad gör vi den dagen du inte finns längre? Slipper blåsa katthår från tangentbordet och dammsuga var o varannan dag, men för vårt välmående och kärleken till ett djur? Jag har väldigt svårt för den där tanken att ett djur bara är ett djur. O jag har inte valt henne själv. Hon flyttade in i ett lägenhetsbyte. Svårt att ha katten lös med ytterdörren öppen. 

Fredag idag. Vad hände med tiden? 

 

Amisa

7 februari 2020 23:39

Det är annorlunda för många karlar och ibland förstår vi kvinnor inte det så bra.
Redan som småbarn får dom höra att det inte är okej att visa sårbarhet. "Du gråter väl inte? Du som är STORA POJKEN." Vi kvinnor har istället fått en annan programmering, vi ska vara duktiga och fogliga. Det gör att vi ofta lägger ner mer energi på att ta hand om andra än oss själva och vi är ofta urusla på att stå upp för oss själva. Hela duktig-flicka-syndromet beror på denna tidiga programmering.

http://min-inre-vagvisare.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Lördag morgon, sista dagen för ESC-veckan. Galenskaperna avlöser varann. Petra Mede gör ett kanonjobb. Superproffs. Men, det blir sen, nu är det kryss på agendan.    Vi började dagen med en melodi till ett barn, inspelad för sjuttio år sen, O Mio...

  Eget tema nr 25 Rivningskåk 131/366   Fotat bara för ett par dagar sen. Maskinerna äter sig in i husen och orsaken till detta syns i fonden. Kvar blir bara brädhögar av hundraåriga byggnader som varit hem åt många familjer genom åren. Med f...

  Tema nr 366 Övervakar 130/366   Mjo. Måste hålla koll på mitt tåg, även om jag inte sitter på det rent fysiskt. Bromsarna ligger till och det finns spänning, så det står säkert. Det vi ser genom fönstren här är inte ens ena lokhalvan. Fatta...

  Tema nr 117 Här väntar vi på... 129/366   ..en tom stol kanske vill ha nån som sitter på den. Jag, i min tur väntar här på att en växel ska fixas så jag kan komma mig ner till Narvik. Visade sig inte vara helt enkelt.  Men framför allt vä...

  Tema nr 159 Knolling 128/366   Knolling är ett ord jag inte kommit i kontakt med tidigare och googlade lite för inspiration och insåg att det ju är precis det jag gör när jag fotograferar mina dockor för arkiven. Jag lägger ut docka, kläder...